(av Christer Blomgren, Gilleskroken 3)
Den 2 oktober 1968 gjordes ”veterligt” av inskrivningsdomaren Boel Flodgren i Lunds Rådhus att en lagfart beviljats i kvarteret Gästgiveriet i Lund till filosofie kandidaten Olov Erlandsson. Det ålderdomligt utformade dokumentet avslöjar också att filosofie kandidaten betalade 7 883 kronor för tomten där byggmästare Nils T Andersson sedan skulle uppföra radhus. Ett koppel av unga akademikerpar hade uppmärksammat annonserna och snart nog skulle de få flytta in.
– Jag och min fru stod i begrepp att köpa en lägenhet på Skarpskyttevägen men upptäckte mest av en slump en annons som sa att insatsen för ett radhus inte var högre än för en lägenhet, berättar Olle Erlandsson som flyttade in i maj 1968 i den västra längan på Gilleskroken. Inom mindre än två år skulle längorna radas upp i samfälligheten Gästgiveriet och över gårdarna skulle snart en matta av barnröster rullas ut.
På nyårsafton 1968 stod grannarna i den uppförda längan upp på en stor jordhög på nuvarande fotbollsplanen och tittade på fyrverkerierna över staden. I garagen stod halvskraltiga bilar. Tidsandan var sådan och för flertalet var det vad man hade råd med. Husen kostade motsvarande 1,2 miljoner kronor i dagens penningvärde och inte många av de nyinflyttade hade skrapat ihop till insatserna.
Olle Erlandsson hade sammanställt frågekompendier över de senaste årens skrivningar i bl a pedagogik, som var ett ämne många hoppade på för att samla ihop poäng nog att komma in på t ex läkarlinjen, vilket han själv gjort. Det arbetet bidrog till insatsen. Elisabeth och Nils-Gunnar Holmer i Gilleskrokens norra länga hade sparat makens studielån eftersom hustrun tidigt var klar småskollärarinna och kunde försörja familjen. Anders Grubbs föräldrar hade sparat pengar åt barnen för att de skulle kunna köpa HSB-lägenhet på Klostergården. Familjerna stod redo att kasta sig in i radhusäventyret.
– Det var min dåvarande fru som såg annonsen i tidningen och jag var inte särskilt engagerad i vår boendefråga men åkte upp för att titta och blev imponerad av husen i längan som då stod färdiga. Husen var så stora och såg så gedigna ut, minns Anders Grubb.
Ensligt på Televerkets tid
Grubbs och bredvid dem familjen Holmer flyttade in tidigt 1969. Än så länge fanns det bara en och annan telning i husen och Elisabet Holmer minns hur maken stod i fönstret någon av de första kvällarna och tittade. I princip hade han kunnat ana Eslöv långt borta över åkrarna. Telefonen var inte inkopplad ännu (Televerkets tid) och hon tyckte han såg ut att känna sig ensam.
– Nja inte ensam, säger Nils-Gunnar men det var så tyst och man såg inga människor. Vi kom från en liten lägenhet i Kirseberg där det var liv och rörelse ute på gatan, men här var så tyst och bara åkrar så långt ögat kunde nå.
Var det tyst och stilla på Gilleskroken så var det mer liv i den stora världen. 1968 var året för majrevolten i Paris. I Stockholm var det kårhusockupation och socialdemokraterna hade fått 50,1 procent i årets andrakammarval. 1969 skulle en man sätta sin fot på månen, vilket man liksom alla de andra stora händelserna kunde följa på TV. Det pratades politik även i Gästgiveriet. I en länga sjöngs Kungssången och i en annan Internationalen. Men mest handlade det kanske ändå om familjebildandet. Pionjärernas barnafödande knöt familjer i hela området samman och där förefaller förklaringen ligga till varför alla säger att de omedelbart trivdes så bra. Via barnens myrstigar lärde man känna varandra och gick in och ut i husen för att hämta hem barn som skulle matas och nattas. . Ulla och Inge Olsson, som flyttade in på norra sidan 1972 minns barnen som sommarkvällar vandrade över gräsmattorna med famnarna full av kuddar och gosedjur för att övernatta hos någon kompis. Inte så sällan kunde någon storma ut en timme senare skrikande ”mamma” när insikten slagit till om att sova borta i ett mörkt främmande rum var ett ruskigt stort steg att ta.
Barnflickor och sångstunder
I samtalen med området pionjärer talas mest om barnens betydelse och indirekt också om bristen på barnomsorg som vi känner den i dag. Kvinnorna stannade hemma lite längre eller så anlitade man barnflickor eller lutade sig mot 3-barnssystemet. 3-barnssystem innebar att kommunen avlönade en barnskötare som arbetade åt tre familjer där ”dagiset” alternerade hemma hos de berörda familjerna. Företeelsen med barnflickor förklaras med att de som utbildade sig till barnsköterskor skulle ha ett års praktik med späda barn. Olle Erlandssons första barn föddes i maj och hustrun Gunvor kunde återuppta studierna i september med en barnflicka i huset. För dem som behövde hyra ut rum var barnflickor också eftersökta hyresgäster.
– För det sociala livet i bostadsområdet var barnen viktiga. De befolkade lekplatserna hela dagarna och när man kom hem på kvällen var det liv och rörelse, minns Anders Grubb.
När barnen var små och framför allt få kunde föräldrarna ta barnen med sig till grannarna. Ingrid Thysell från Gilleskroken 1 kommer ihåg att man under sommarhalvåret umgicks i varandras trädgårdar med kvällsmat, sång och prat.
En annan trivselfaktor som ingen glömmer att nämna är festerna. Byggmästare Nils T Andersson var noga med att en samfällighet med obligatoriskt medlemskap skulle bildas. Enligt Olle Erlandsson deltog Tatis – ”en rörig, bullrig men vänlig man” – i bildandet och dröjde sig kvar i styret ”lite längre än nödvändigt”. Ett tidigt dokument beskriver hur styrelsen ska arbeta och hur många som ska sitta i den. Dokumentet stipulerar också att festkommittén ska arrangera en fest i ”juni eller augusti”. På eftermiddagen ordnades barnlekar och på kvällen ”ganska blöta ” fester med dans. Omdömet om festernas karaktär härstammar från en som var med.
Bilar och kattskrällen
När frågorna kommer över på problem står det snart klart att irritationsmoment är ett mer adekvat ord. I början betalade samfälligheten för värme och varmvatten, vilket uppfattades som orättvist av ganska många. Man hade synpunkter på att det vädrades (ut värme) lite väl frikostigt och hur mycket duschades det inte i de större barnfamiljerna? Trafiken, då som nu, var en annan tjatig fråga men enkelriktningen och vägbulorna förbättrade situationen, något. Katter som förorenade i sandlådorna väckte både irritation och ilska, och en annan vattenhink slängdes efter krumryggade kattskrällen. För styrelserna var obetalda månadsavgifter ett efterhängset problem. Elisabeth Holmer som kassör och Olle Erlandsson som ordförande under en tidig period understryker att samfälligheten hade små ekonomiska marginaler. Obetalda avgifter gjorde problemen ännu större. En lista sammanställdes över vilka som var behäftade med skuld och det beslöts att skulderna skulle följa med fastigheterna vid eventuell försäljning. Uppgifterna är lite motstridiga men en gör gällande att när listans existens blev känd så trillade pengarna in.
Det var annars ganska många som kunde tänka sig att köpa hus på Gilleskroken. Ryktet om bostäderna och miljön spred sig och Olle Erlandsson minns att man kunde läsa annonser där hus söktes i Lund och ”gärna på Gilleskroken” som det kunde stå. De första längorna – de med branta tak – ansågs enastående välbyggda men de gav byggmästaren problem. Enligt Olle Erlandsson försökte Tatis Andersson i efterhand få ut mer pengar, vilket naturligtvis var dömt att misslyckas. Nils-Gunnar Holmer berättar om ett besök under byggtiden av systerns svärfar som var byggnadsinspektör. Han tyckte husen var på gränsen till luxuösa och mycket välbyggda. Det nämns också i ett inspektionsprotokoll att stommarna var närmast överdimensionerade. Byggmästaren gjorde helt enkelt inte tillräckligt stor vinst på husen och i den andra etappen skalades husen ner och fick mer av träfasad, platta tak och mindre betong. Tatis Andersson gick i konkurs senare och den allmänna övertygelsen var att han bränt för mycket krut på Gilleskroken.
Under sammanställningen av raderna ovan har jag pratat med ganska många av pionjärerna och knackat på hos ännu fler. Ni som till äventyrs läst Peter Englunds bok ”Jag kommer ihåg” eller boken ”Jag minns” där Svenska Dagbladets läsare sänt in minnen av 1900-talet kanske kan låta er inspireras och skicka in bidrag till hemsidan, ”Jag minns Gästgiveriets samfällighet”. Berättelser behöver aldrig ta slut.